Skottland 2010
Så var det då äntligen dags!! Dagen D var framme, nästan på dagen fem år sedan sist SMWSG var i Skottland. Vi lyfte med Ryan Air från Säve i Göteborg den 22:a September. Med på resan denna gång var Mats G, Peter F, Håkan, Peter W, Marcus, Jocke och Lasse. Planeringen hade startat tidigare i vintras och målet denna gång var Speyside. Vi hade bokat boende i Dufftown under helgen då vi tänkte passa på när det var whiskyfestival i byn. Inte mycket till festival visade det sig. Byn var stendöd och hade det inte varit för sju törstiga göteborgare hade byns pubar haft en skral helgkassa. Men kul hade vi - riktigt kul!!
Äntligen framme i Prestwick. Senaste resan 2005 hade vi ställt GPS:en på närmaste vägen vilket ledde oss rakt igenom centrala Glasgow. Inte bra... För säkerhets skull gjorde vi samma misstag den här resan och här har vi rådslag när vi är som mest vilsna och inte hittar ut.
Fem timmar senare kommer vi fram till Dufftown. Förväntningarna är högt ställda. Det är många kända ortsnamn och destillerier man passerar på väg genom Speyside. Vi möts i dörren av Stuart som är vår värd på Dunvegan B&B. En skön skotte skulle det visa sig. Han visar oss våra rum och verkligheten når oss. Det var svårt att hitta boende för alla sju på samma B&B så därför var vi förberedda på att dela sängar. De var 140cm breda (men vi hade i alla fall var sitt täcke) men det gick med facit i hand alldeles utmärkt. Typiskt nog var det bara undertecknads sängkamrat som missbrukade det lite med att försöka sno åt sig mitt täcke mitt i natten då hans landat på golvet. Han tyckte väl inte att det räckte med sitt eget antar jag - det var ju bara 140cm bredd på det...
Vår värd Stuart tipsade oss om att besöka The Royal Oak vilket skulle vara bästa puben i stan. Men passa er för de skotska tjejerna hälsade han när vi släntrade iväg. Huvudgatan upp och vik ner till vänster så var vi strax framme. Vilket ställe! Så fort vi öppnade dörren vändes nyfikna blickar åt vårt håll. Det kändes som att vi gick rakt in i en privat tillställning och vi var inte bjudna. Hmm...ska vi stanna eller dra vidare? Vi stannar - ölen var god och whiskyutbudet helt ok men stället var inget vidare.
Torsdag 23/9
Uppställning och frukost kl 09.00. Vi släntrar ner till Stuarts vardagsrum och serveras en härlig frukost bestående av flingor/frukt/yougurt/mjölk. Toast med marmelad och skottlands vattnigaste kaffe (de har instant coffe på rummet - bäst att smyga med det i fortsättningen och bättra på styrkan lite) samt lite småvarmt bestående av haggis, black pudding, bönor, stekta tomater, ägg, korv och bacon. En mastig frukost. Väl behövlig för ett gäng whiskytörstande svenskar. "Har ni ordnat någon transport?" frågade Stuart. Öhh nej. Nytt problem! Bara Marcus och Peter får köra bilarna pga försäkringsfråga så att dela upp körandet på olika dagar funkar inte. Efter lite telefonsamtal ordnas det med en Taxi från Elgin som kommer och hämtar oss. En sju-sitts som vi hyr på heldag för £150. Väl värt pengarna.
Klockan 11.00 släntrar sju förväntansfulla gentlemen in på Benromach Distillery. Ett litet destilleri men trevligt och mysigt. Vi visas runt i destilleriet av vår guide (som nog tyvärr var ganska ny på jobbet - vi kunde i vissa fall mer än henne). Trevlig start på resan var det i alla fall. Efter rundturen sitter vi ner i deras besökscentra och bjuds på lite trevliga Benromachs. Fyra olika sorter blev det som testades. Gott var det det och några inköp gjordes. Vi sprang även på dryga 20-talet personer från Systembolaget som var där och testade lite inför kommande inköp.
Efter avslutad destilleritour styr vi taxin till byn Elgin. Där finns ett mecka för oss whiskyälskare i form av Gordon & MachPhails butik. Mycket vånda här inne. Vad ska man köpa? Svårt beslut som kräver en tankepaus över en haddock och en öl på en lokal pub. Det slutar med några godsaker. Undertecknad får med en Glen Grant 1957 samt en Macallan Speymalt 1971. Peter W värker fram bl a en Glen Grant 1964. Det fanns hur mycket som helst och hade bara plånboken och resväskan varit större så....
Efter detta fortsätter taxin mot nästa bokade tripp. Kl 15,30 anländer vi till Glenfarclas. En väldigt trevlig dam i skotsrutig kjol möter oss och startar turen. Hon berättar historien om Glenfarclas för oss och det är ett destilleri som fortfarande är familjeägt i fjärde generationen vilket är ovanligt i dagens whiskyindustri, många stora multinationella ägare är representerade. Vi smakar lite spannmål, lyssnar och lär. Går igenom hela processen från korn till new make. En rolig kuriosa är de svarta väggarna på lagerhusen man kan se lite här och var som beror på en alg som livnär sig på whisky (sprit). När änglarna gjort sitt och spriten dunstat ur faten fortsätter det att dunsta ut ur lagerbyggnaderna och dessa alger livnär sig på avdunstad sprit vilket ger den svarta färgen. Kan även ses på buskar och träd på en del andra destillerier, bl a Aberlour som vi besökte dagen efter. Efter avslutad tour slår vi oss ner i deras besöksrum och avnjuter en härlig eftermiddagsdram.
Återkommer till Dufftown tidig kväll. Stuvar in dagens inköp i våra rum och ger oss ut på stan på jakt efter en annan pub. Ikväll drar whiskyfestivalen igång... Var är det drag någonstans? Ingenstans visar det sig. Det är dött. Stendött. Regnigt och kallt. Dufftown - The Malt Whisky Capital of the World lovade mer är det levererade. Allt verkar stängt. Såsmåningon hittar vi fram till puben The Masons Arms vilket visar sig bli vår stampub de dagar vi är där. Folktomt men trevlig samvaro för oss. Vi slår oss ner, dricker öl och går under två kvällar igenom hela deras whiskyutbud. Vi spelar biljard, spelar på jukeboxen men framförallt kastar vi dart. Hela kvällarna står vi framför tavlan och triggar våra tävlingsgener. Alla är champs, alla ska vinna. Höga skratt och en och annan svordom över en missad pil. Senare på kvällen trillade det in lite lokal befolkning och The Masons Arms visade sig vara ett trevligt ställe, vi höll oss mest för oss själva men riktigt kul hade vi ialla fall. De enda vi träffade som bevisade att det faktiskt var en festival i byn var ett gäng norrmän från Stavanger.
Fredag 24/9
Sätter oss på lokalbussen som skall ta oss till Aberlour och nästa tur. Denna gång är det bokat en Founders tour vilken vi har stora förhoppningar på. Vi blev inte besvikna!! Skottar är ett väldigt trevligt och hjälpsamt folk fick vi erfara på bussen. Vi verkade nog lite vilsna för inte mindre än tre personer frågade vart vi skulle och talade om för oss när det var dags att gå av. När vi kom till Aberlour - som enligt turlistan bara hade ett stopp - gjorde vi oss redo för att gå av. "Wait, wait, not yet" sade en gammal dam i rullstol till oss. "Next stop, then you'll have to walk 300 yards in that direction". Hjälpsamma och snälla är bara förnamnet. Vi hoppade av och gick runt i byn Aberlour en stund innan vi följde vägen bort till destilleriet.
På Aberlour tas vi om hand av Julian som skall vara vår guide de närmsta tre timmarna. Vi slår oss ner i sköna fotöljer och bjuds på en Aberlour 10 medans Julian berättar historien om Aberlour. En underhållande historia berättad av en underhållande guide. Julian är suverän med sitt engagemang, kunnande och han är verkligen rätt man på rätt plats. Anekdot på anekdot följer och vi sitter bara och myser. Resans höjdpunkt är påbörjad. Vi rör oss vidare ut på gården och in på destilleriet. Foto är tyvärr förbjudet och Julian tar oss snabbt igenom de olika processerna. Vi kan ju detta och fokus ligger på att så snabbt som möjligt nå fram till höjdpunkten - alla trevliga drams. På vägen genom destilleriet doppar vi dock ner näsan i en washback och whiplashen är nära då vi alla slås av den kraftiga "doften". Pang! Ammoniakvarning i kvadrat! Vi får även smaka av vörten som tas upp direkt ur jäskaren. Så här långt i processen är det ju egentligen mest öl man framställt.
En stund senare öppnar Julian dörren till warehouse nr1 och där inne möts vi av uppdukade bord. Fyra sorter samt choklad står på schemat. Men innan provningen tar vid får vi dofta på tre st glas innehållande lite roligt destillat. Detta har vi aldrig förut fått nosa på och det är en riktigt bra upplevelse. Det är de olika destillaten som benämns foreshot (head), middlecut (heart) och feints (tail).
Den första delen, head, är oren och giftig. Blå till nyansen då det innehåller mycket kopparfällning. Därefter kommer mittdelen, heart, som är den delen som kommer att läggas på fat och som är bra kvalité. Sist kommer svansen, tail, och är den delen som är för alkoholsvag för att lagras.
De övriga vi fick prova var en bourbonlagrad, en sherrylagrad, 18YO för franska marknaden samt en new make. Allt tillsammans med utvalda chokladbitar som var en trevlig upplevelse. Smaken på chokladen var tänkt att harmonisera med whiskyn och det hade de lyckats mycket bra med. Alltihop under ledning av Julian som på ett säkert sätt guidade oss igenom de olika sorterna. Vi tillbringade över en timme här inne och som avslutning erbjöds vi att tappa ur vår egen flaska direkt från ett fat och tillverka vår egen etikett. Vilken försäljningsgrej! Men effektivt.
Givetvis var vi fem som nappade, en sherry och fyra bourbon blev det. Peter F, Jocke, Håkan, Peter W och Lasse gick lyckliga därifrån med en egentappad flaska. De andra också lyckliga, för de hade inte blivit lurade på £60. Alla nöjda och glada med andra ord.
Sista stoppet på turen var in i lagerhus nr5. Här plockade Julian fram en Dog (för nytillkomna läsare kan jag förtälja att jag först skrev Dong men efter påpekande från PeWe att det är slang för något man inte stoppar ner i en cask beslöt jag att ändra :-) ), sänkte ner den i ett 7-årigt sherryfat och lät oss väl smaka av denna underbara nektar. Kanske inte så god i sig men vilken härlig inramning. Att stå inne i ett lagerhus omgiven av tunna efter tunna och dramma en cask direkt ifrån fatet. Mycket nöjda med hela upplevelsen strosade vi vidare till butiken, köpte lite mer. Tackade Julian så mycket och begav oss in till byn igen för en bit mat.
Ganska hungriga öppnade vi dörren in till denna restaurant, frågade om vi kunde äta en bit? Restaruangen har stängt blev svaret. Ni är för sena - den stängde för tre år sedan. Kanske läge att byta skylt då tyckte vi lite surmulna och hittade istället Café Fresh en bit bort på gatan där vi fick rykande het, god soppa och några fina toast.
Upp på bussen och hem till Dufftown igen. Ut på stan, leta nya ställen men inget har öppet verkar det som. Dött som sagt. Vi hamnar återigen på The Masons Arms, tar vid från gårdagskvällen med öl, whisky, dart, jukebox och biljard. Lika trevligt ikväll igen. Framåt kl 20 hade vi hört att det skulle vara en tillställning på en lokal någonstans i stan och chansen fanns att det skulle spelas säckpipa. Dit går vi.... Alla utom Lasse och Peter F knallade iväg, vi skulle bara avsluta dart-matchen först. När vi är på väg att gå säger bartendern att vi lika gärna kan vänta kvar. "Ge det fem minuter så kommer de tillbaka, vänta ni bara". Vi gick i alla fall iväg, hittade dem inte, ringde, och fick beskedet att de var på väg tillbaka. Stället var inget bra. "Bara en massa gamla tanter i hatt, och man var tvungen att prata tyst". Som sagt - någon vidare festival var det inte. Men återigen hade vi en kanontrevlig kväll och när vi släckte för kvällen var alla supernöjda med dagen som helhet.
Lördag 25/9
Packar bilen och styr söderöver. Vi började dagen med en liten destillery-hopping i närheten av Dufftown. Besökte bl a Mortlach, Glenfiddich, Parkmore (som lades ner 1931 men där andra destillerier fortfarande använder deras lagerlokaler.
Vi tog sedan turen över bergen och såg härlig natur, öppna hedar, får, böljande bergiga landskap. Tyvärr inte några maffiga slott men mycket annat. Vi tog vägen över Huntly, Bridgend och Mossat. Stannade på en giftshop på vägen, tog en kopp kaffe. Stannade och pudrade näsan vid vägkanten, en så kallad "a piss with a view". Vi passerade dock något litet slott och stannade till. Tänkte ta en tur in till slottet Balmoral (drottningens sommarboende) men det visade sig bara vara öppet för turister någon gång på sommaren. Dock så låg Royal Lochnagar alldeles intill så vi hoppade in där istället.
Vi stannade för lunchpaus i Braemar. En mysig liten knytpunkt mitt i högländerna. Vi shoppade i små mysiga (och väldigt turistiga)
boutiqer. Hittade presenter, tröjor, honung, marmelad, godis, kex och det slank visst ner en Glenlivet 1974 till klubben också.
Sedan gick färden vidare ner mot Prestwick och sent på kvällen var vi framme vid vårt hotell. In med väskorna, en bit mat i loungen och hopp i säng strax efter midnatt. Tidigt söndag morgon var det uppställning för hemfärd. Att det sedan visade sig att vi hade ca 35 kg övervikt (Ryan Air tar €20/kg i avgift för detta) och att vi hade några svettiga timmar på kvällen/natten samt t o m ute på flygplatsen är en helt annan historia. Men packningsproffs blev vi i alla fall på köpet då vi packade om allt vi hade för att träffa rätt. Damen i incheckningsdisken försäkrade sig att vi hade full koll på våra väskor och frågade om vi packat allt själva? Yeah Right....
En underbar resa var över. Nästa gång blir nog snart hoppas vi. Då står säkerligen Islay på tur igen. Vad sägs om nästa höst?
Slainte!
//Lasse